Gåvofond och dysfagiprojekt

Svenska Dysfagiförbundet hade en Gåvofond avsedd att stödja forskning och utveckling inom dysfagiområdet. När Förbundet lade ner sin verksamhet vid årsslutet 2011 överfördes fondpengarna till Svensk Förening för Klinisk Nutrition (SFKN) som sorterar under Svenska Läkarförbundet. Under våren 2012 kommer SFKN att från dessa fondpengar utlysa forskningsstipendier inom dysfagiområdet, mer härom senare. Det sista ekonomiska stöd som Svenska Dysfagiförbundets Gåvofond utdelade under år 2011 gick till logoped Margareta Gonzalez Lindh. Här nedan följer hennes rapport över hur medlen användes.

Internationell dysfagikonferens i San Antonio, Texas

Dysphagia Research Society är världens största intressegrupp inriktad mot sväljsvårigheter. Föreningens målsättning är att främja internationell forskning relaterad till normal och störd sväljfunktion och precis som vårt svenska dysfagiförbund så är det ett multidisciplinärt forum. Varje år anordnas en stor tvärprofessionell konferens. 2011 hölls den i San Antonio, Texas, den andra till femte mars och tack vare ett generöst bidrag från Dysfagiförbundets gåvofond hade jag möjlighet att delta. Jag sökte – och fick – 20 000 kronor som räckte till resor, hotell under fem nätter samt konferensavgift. Ofta anordnas en kursdag inom ett specialområde i direkt anslutning till konferensen. Årets tema var dysfagi vid huvud/hals cancer och jag deltog även i den kursen samt en mentorlunch.

Projekt och idéer vid mentorlunch

Mentorlunch är ett för mig nytt koncept där kursdeltagare som har påbörjat eller står i begrepp att påbörja ett forskningsprojekt inom dysfagi ges möjlighet att träffa några av de mest namnkunniga forskarna inom området och diskutera sina projekt och idéer. Vi var sammanlagt ca 30 stycken, företrädesvis amerikanska logopeder, och satt i ett konferensrum där man hade förberett små bord med sex stolar runt varje. Vid anmälan hade man fått fylla i vilken forskares bord man helst ville sitta vid.

Världsledande dysfagispecialister

Så fick vi en varsin brun papperspåse med en kalkonsmörgås, coca-cola, äpple och chokladkaka. Eftersom vi hade en begränsad tid så var den påsen helt orörd när lunchen var slut. Vi gick laget runt, presenterade våra projekt och fick feedback från både den publicerade forskaren och övriga runt bordet. Det var en mycket generös och uppmuntrande stämning och överhuvudtaget en positiv upplevelse. Själv satt jag satt vid professor Bonnie Martin-Harris, Medical University of South Carolina, bord. För dem som inte vet så är hon en av världens ledande dysfagispecialister och har de senaste åren lett ett stort forskningsprojekt inom sväljröntgenområdet. Efter en timme var audiensen slut och jag tog min bruna lunchpåse och satte mig ute i den amerikanska försommarsolen och tuggade intensivt. Tempot var genomgående mycket högt och att missa dessa oerhört intressanta föreläsningar var det inte tal om även om solskenet var förföriskt för en nordbo som just upplevt den kallaste vintern på 100 år.

Strålbehandling och dysfagi

Under själva konferensen deltog ca 300 deltagare från företrädesvis USA men också Europa, Asien och Australien. Precis som vid de flesta medicinska konferenser låg programmets tonvikt på 15 minuters presentationer av aktuella forskningsprojekt. Här nedan följer ett urval av vad som presenterades. Dr David Schwarz, Hofstra North Shore – LIJ School of Medicine, inledde den första dagen kl 8.00 med att ställa frågan ” Is Dysphagia-Sparing Radiotherapy possible?” dvs går det att anpassa strålbehandling så att konsekvenserna för patientens sväljförmåga blir små eller inga alls. Dysfagi och aspiration har visat sig bli de mest besvärliga effekterna efter intensiv strålbehandling (Rosenthal et al, J Clin Oncol, 24:2636-2643. 2006). Med nya och mera känsliga apparater har man kunnat minska de oönskade effekterna av strålbehandlingen en del och i nuläget är kliniker och forskare helt överens om att prevention är den viktigaste interventionen och i det sammanhanget nämndes sju punkter: 1. Undvika onödig strålning mot tungbasen, posteriora faryngeala väggen (bakre svalgväggen), larynx samt m. Cricopharyngeus. 2. Minimera muntorrhet och mucosit. 3. Behandla gastro-esophageal reflux. 4. Instrumentell bedömning av sväljförmågan före och efter strålning (terapeutisk sväljröntgen eller FUS). 5. Tidig terapeutisk intervention: stärka muskler, öka precision, bibehålla rörelseomfång. 6. Bibehålla någon form av sväljning. Försöka undvika ”noll per os” dvs ingen mat eller dryck alls via munnen. 7. Optimera smärtlindring och psykologiskt stöd.

Tidig intervention

Något senare under dagen fördjupade sig logoped Lori Burkhead, docent vid Departement of Otolaryngology, Center for Voice and Swallowing, Medical College of Georgia, ytterligare i hur träning och terapi för dysfagi vid huvud/halscancer ska bedrivas. Slutsummeringen av detta blev:

  • Ju tidigare desto bättre enligt principen ”use it or lose it”.
  • Tidig intervention kan förbättra kost/diet-tolerans, skydd av luftvägarna och nutritivt status.
  • Inled logopedkontakt och påbörja eventuellt övningar innan strålbehandlingen påbörjas.

Telemedicin/telerehabilitering

Logoped Elizabeth Ward, Queensland Health, Brisbane, Australia, berättade om hur man kan använda telemedicin/telerehabilitering för att göra en klinisk sväljbedömning. Då det är en signifikant diskrepans mellan antalet logopeder och antalet personer i behov av dysfagibehandling i Australien lägger man ner mycket tid och resurser på att utforska nya och innovativa lösningar på hur man kan öka tillgängligheten för dysfagipatienterna. Man har kommit långt i användandet av telemedicin och även Elizabeth Wards studie visade lovande resultat. Man använde här en logoped ”online”, en assistent som utförde online-logopedens direktiv och för att bedöma validiteten av online-logopedens skattningar så fanns även ytterligare en logoped i rummet som bedömde patienten simultant. Man använde en bärbar laptop som hade modifierats för att optimera visuell och auditiv information. Resultatet visade  höga till utmärkta (high to excellent) nivåer på interbedömarreliabilitet över hela spektrat av bedömda parametrar. Samstämmigheten vad gäller aspirationsrisk var utmärkt.

Satsningar för vidareutbildning inom dysfagiområdet är underdimensionerade

Det pågår forskningsprojekt i dysfagi över hela världen just nu, alltifrån hur tungans muskler hos åldrade råttor (!) kontraherar efter att ha tränats och om det är någon skillnad i effekt mellan den träningen och stimulering av nervus Hypoglossus till konkreta och mycket klinikcentrerade frågeställningar runt dysfagi vid stroke och effekter av dehydrering och nutritionsstatus. I Sverige betraktas dysfagidiagnosen fortfarande som en nykomling bland de logopediska områdena trots över 30 års etablering och trots att majoriteten av de akuta remisser som kommer till landets logopedmottagningar idag har en dysfagifrågeställning. Möjligheterna till vidareutbildning inom landets gränser är få* och landstingens ekonomi är mycket ansträngd. Bidrag och stipendier från intresseföreningar är idag oftast en förutsättning för deltagande vid internationella konferenser.

Vid 2011 års DRS-möte (ny-)bildades glädjande nog en Europeisk systerorganisation; ESSD, European Society for Swallowing Disorders. Det första mötet hölls i Leiden, Holland, i september förra året och 2012 års möte kommer att äga rum i Barcelona i oktober.

Margareta Gonzalez Lindh

Leg logoped
Gävle Sjukhus

* Under hösten 2012 kommer en poängkurs i Dysfagi på avancerad nivå med inriktning på behandling att ges vid Uppsala Universitet.

This entry was posted in Allmänt, Dysfagiförbundet. Bookmark the permalink.